Thorsten Flinck

0
566
Thorsten Flinck

Vi får tag i Thorsten då han befinner sig mitt i förberedelserna för en mindre turné på Gotland. Med början den 2 augusti ska han göra sju spelningar på semesterön framför andra, I Visby såväl som i exempelvis Klintehamn, Slite och Hemse. Han gör bland annat ett par spelningar på ett av sina personliga favoritställen, ”Kutens Bensin”. De här spelningarna kommer att bestå av såväl teater som musik. Kvällen inleds med att Thorsten ger föreställningen ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg. Efter det får publiken en liten paus och då de återvänder till salongen ger Torsten tillsammans med en gitarrist en konsert under resten av kvällen. Eller tvärtom. Vad som kommer först och vad som kommer sedan får bli en överraskning. Och spelar kanske ingen roll.

Det här med din turné på Gotland, hur kommer det sig att det blir just Gotland, har du någon särskild relation till ön?

– Nej, det har jag inte, jag tycker bara om att spela på de här gamla bygdebiograferna som de har över hela ön. Jag tror att jag var där 2014 senast och spelade på dem, och gjorde en liknande turné. Jag tycker om att spela där, sedan är jag väldigt förtjust i ”Kutens Bensin” (spelställe) också.

Apropå Doktor Glas, den har du ju spelat ganska många gånger, är det inte svårt att mobilisera kraft, att motivera sig efter så många spelningar?

– Jag vet inte hur många gånger jag har spelat den föreställningen, 500 gånger kanske, å andra sidan blir det inte så mycket, eftersom det är utspritt över 17 år. Men texten innehåller så mycket, den är så rik, så det är lätt att gång på gång hitta nya infallsvinklar på den. Det är ju inte för inte det är en klassiker, en text blir klassisk om den innehåller mycket, om den är mångfacetterad, och det är den här texten verkligen, och lite till. Det är ju också så att ingen föreställning blir riktigt en annan lik, det är givetvis samma handling och så vidare, men för att jag ska få igång mig själv så ändrar jag på något litet varje gång jag spelar den.

Du har börjat måla också?

– Ja, det berodde på att det ju inte gick att spela överhuvudtaget, varken teater eller musik. Det fanns ju inte ett enda speltillfälle varken i New York eller här, allting fick stängas ned under pandemin. Och egentligen, jag kan ju inte måla, men jag kan måla de här tomtarna.

Så jag hade vernissage i Stockholm på ett galleri som heter ”Ekvall + Törnblom”, på Hornsgatspuckeln, uppe vid Mariatorget. Och det gick exempellöst bra. Så jag fortsatte och ställde ut i bland annat Norrköping och Umeå. Och så sålde vi en del på Facebook. Det var tur att jag kom på det där, annars hade det blivit väldigt fattigt under pandemin, som ju fortfarande pågår, Gud vet när vi blir av med den.

I slutet av året kommer det bli en ny utställning, tanken är att göra det till någon slags tradition, typ årlig tradition. I år kommer det att bli troll också, du vet ”Tomtar och troll”. Det blir den 11 till den 21 december på samma galleri som senast, ”Ekvall + Törnblom”.

Du kallar ju de här tomtarna för ”morfintomtar”, får du mycket förfrågningar, alltså även när du inte har någon aktuell utställning?

– Ja, det är faktiskt väldigt många som hör av sig. Och att de heter ”morfintomtar” är ingenting jag själv har kommit på, det var Eva Röse som kom på när hon såg att jag satt och kladdade under någon inspelning, hon tyckte att det såg ut som ”morfintomtar”.

Känner du att det här med tomtemålandet utvecklar dig konstnärligt?

– Nej, inte alls, jag gör det bara för pengarna. Sedan är det kanske lite terapeutiskt också, det är rätt avslappnande att måla…

Du och din bror Richard fick ju ur er en podd också, under pandemin, den blev vad jag förstår ganska framgångsrik…

– Ja, det gick bra, trots att vi låg bakom en betalvägg, folk fick alltså betala för att lyssna, men trots det fick vi hyfsat många lyssnare. Så det var lyckat. Eftersom vi kallade podden för ”Återföreningen”, vi hade ju inte haft någon kontakt på 24 år innan podden, så är det upplagt för en säsong två, den tänker vi kalla ”Återseendet” och faktiskt ses för första gången på 25 år, vi får se, om vi ses.

Sedan viskade någon i mitt öra om att du har en större produktion på SVT framför dig, kan du berätta något om det?

– Jo, det är på gång, det är inte riktigt klart ännu men det är Warner Brothers som för SVT ska producera en serie på sex 45-minutersavsnitt där jag arbetar med ett femtontal unga människor, mellan 20-30 år, med kriminellt relaterad problematik, en del av dom sitter inne till och med. De här människorna ska vi ta med oss ned till Fjällbacka på västkusten och sedan ska vi tillsammans göra en uppsättning av ”Romeo och Julia”. Men och som sagt, det är inte riktigt klart än och ligger en bit fram i tiden. Definitivt produktionsbeslut tas i augusti.

Båda dina döttrar har valt att följa dig i spåren och har idag rätt framgångsrika karriärer som skådespelare, hur ser du på det, känns det bra?

– Jodå, de får ju så gärna göra det, det är bara roligt. Felice har inte hunnit göra så mycket på scen, hon har framförallt ägnat sig åt film, det vore roligt att se henne på scen, för det är på scen menar jag, man visar musklerna, men det kommer hon att klara. Happy har gjort en del på scen och i hennes fall är det tydligt att hon har talang för det, de är väldigt duktiga båda två, men Happy, när hon står på scen, hon har verklig talang för det, det ser man med en gång. Sedan är ju det här ett rätt tufft yrke, särskilt tror jag för tjejer. 

Det ser med andra ord ut att bli en händelserik höst som ligger framför Thorsten Flinck. Å andra sidan tycks hela hans liv vara just det, händelserikt. Och kanske är det tur att vi har människor som Thorsten, han och hans gelikar ser till att ingenting stelnar i en bransch som lite för ofta fastnar i gamla formar och i gamla gester. Vi ser fram mot att följa Thorsten i höst.