I Smålands mörka skogar, där ugnarnas hetta alltid har varit starkare än vintervinden, står fortfarande glaset i centrum. Men av Glasrikets fyrtorn är det få som brinner. Orrefors, Boda och Åfors är släckta. Kosta lever som ett kommersiellt resmål. Och i Målerås, där arbetarna en gång tog ödet i egna händer, glöder hantverket fortfarande under brukets höga skorsten. Här leder glaskonstnären Mats Jonasson ett bruk som trotsat trender, ekonomiska kriser och en storspelare som förändrade allt.

.

Glasriket var under 1900-talet ett svenskt kulturellt underverk. Eleganta Orreforspokaler stod på statsbanketter. Boda och Kosta fyllde hem med design som satte Sverige på världskartan. Men i takt med att konkurrensen från låglöneländer ökade och statens intresse svalnade började sprickorna synas. När Thorsten Jansson, profilklädeskungen från Dingle, klev in 2005 och köpte Orrefors Kosta Boda AB, presenterades det som en räddning. Snart stängdes bruk efter bruk.

.

.

”Att stänga ner är lätt. Att bygga upp tar generationer.”

.

.

”Vi har alltid vetat att hantverk tar tid och kräver tålamod”, säger Mats Jonasson när han häller ut en liten hög gnistrande glassplitter på arbetsbänken. Han minns hur oron spred sig i Glasriket när stängningarna började. ”Att stänga ner är lätt. Att bygga upp tar generationer.”

I Målerås valde man en annan väg redan 1981. När bruket hotades av nedläggning gick personalen samman, köpte ut verksamheten och skapade ett kooperativ. Under Mats ledning utvecklades en modell där konstglas och kommersiella serier gick hand i hand. ”Vi ville kunna bestämma själva. Om du äger din framtid kan du investera långsiktigt, även när tiderna är tuffa.”

_{Hela reportaget publiceras i Sverigemagasinet nr 4 den 1 april. Här på sidan och på tidningsportaler.}