Med anledning av Sven Wollters tragiska bortgång har Mikael Wiehe skrivit ett öppet brev. Ett minne av sin gode vän.

——

Tack Sven!

Efter den andra av två konserter på Scandinavium i Göteborg i november 1985 till stöd för ANC i Sydafrika vandrade jag, tillsammans med Sven Wollter, tillbaka till mitt hotell i Göteborgsnatten, fylld av den melankoliska tomhet som ofta följer på en stor ansträngning och ett väl förrättat värv. Jag fruktade för det kommande, till synes oundvikliga, inbördeskriget i Sydafrika och jag var orolig för ANC:s representant i Stockholm, Lindiwe Mabusa, som jag kommit att tycka mycket om, som umgicks i familjen, som hade flätat håret på min fyraåriga dotter.

”Krig är ett helvete”, sa jag till Sven Wollter, ”men inbördeskrig lär vara ännu värre. Det tvingar fram en sorts omänskliggörande av människor. Den som kan spränga en buss full av civila passagerare i luften – ju flera desto bättre – för att tvinga motståndarsidan att omdirigera sina trupper för att bevaka vägen så att ens egna trupper kan slinka förbi någon annanstans, de som kan göra sig känslokalla inför de offer som segern kräver, är de som får makten. De andra, de som behåller sin mänsklighet, de som motsätter sig eller vägrar lyda order, de som inte kan förmå sig, blir i bästa fall lärare i en mycket avlägsen by på landet eller – troligare – helt enkelt uppställda mot en mur och avrättade. Kampen har inte råd med eller plats för tvivlare, mjukisar, humanister. Är du klar över”, sa jag till Sven Wollter, ”att om ditt parti segrade i Sverige så skulle förmodligen såna som du och jag bli de första som ställdes inför exekutionspatrullerna?” 

Sven Wollter tittade allvarligt på mig och sedan sa han på sin bredaste göteborgska: ”Du har säkert rätt. Men va fan ska man göra?!” 

Det svaret har jag burit med mig genom livet. Det var så självklart. Man kan bara göra det som man anser vara rätt i stunden. Vad som händer sedan kan man aldrig veta.

Mikael Wiehe