Den 24 september får Ira Levins Dödsfällan premiär på Örebro Teaters stora scen, en mordthrillerkomedi med Linus Lindman och Dejmis Rustom Bustos i huvudrollerna i regi av Rikard Lekander.

Efter åtskilliga sågningar och fiaskon på de stora teaterscenerna kan den kända pjäsförfattaren Sidney Bruhls olyckligt konstatera att han slutligen blivit en föredetting. En dag dimper ett manus ner i brevlådan. Pjäsen heter Dödsfällan, är skriven av en av hans studenter och är fullständigt genial. Så pass genial att den hade kunnat vara Sidneys biljett tillbaka till framgång. Det är bara ett problem – det är inte han som skrivit pjäsen. Men hur långt är man villig att gå för berömmelse, framgång och status? Skulle det kanske till och med vara värt att döda för?

Dödsfällan är en av de största succéerna på Broadway genom tiderna, där den spelats i mer än fyra år. Föreställningen är skriven av Ira Levin, författare bakom verk som Rosemarys baby och The Stepford wives, berättar Rikard Lekander, konstnärlig ledare på Örebro Teater och regissör för Dödsfällan.

Ira Levin, kan vi förvänta oss blodisande skräck?

–Ja. Det märks att Ira Levin är en mästare på sina genres. Det är en blandning av en whos-done-it-deckare, Hitchcock-rysare och skräck-komedi. Men framför allt är det en väldigt skickligt skriven historia som garanterat kommer förvåna publiken varje kväll. Det finns twistar som är helt otroliga och som gör pjäsen till en spännande nagelbitare. 

Berätta lite om pjäsen och din prägel på den? 

–Pjäsen kretsar kring en pjäs. Som heter Dödsfällan. Skriven av en ung student, Clifford, som skickat den till sin författar-mentor, Sidney. Det är bara ett problem. Pjäsen han skickat är så fantastiskt bra att Sidney överväger att döda Clifford för att själv ge ut den i eget namn. Pjäsen urartar snabbt till en makaber jakt på personlig framgång och pengar. Det finns såklart ett meta-lager i allt det här, något som Ira Levin drar nytta av på briljant sätt genom pjäsen tycker jag. 

–Min prägel som regissör blir att försöka gestalta den genrelek som pjäsen inbjuder till på så övertygande och lustfyllt sätt som möjligt. Jag har regisserat mycket skräckteater och det kommer väl till pass i den här uppsättningen. Jag tycker det vore roligt om pjäsen blev en bergochdalbana av spänning, skräck, och oväntad komik.

Rikard har regisserat tre pjäser på Örebro teater och berättar att Dödsfällan blir hans fjärde produktion på teatern. Tidigare har han regisserar Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? Jekyll vs Hyde av Gustav Tegby och En slavisk dans av Staffan Göthe.

–Jag började som konstnärlig ledare hösten 2018. Det har verkligen varit händelserika och lärorika år. Vi är en teater med ett fantastiskt driv och det finns en framåtanda hos alla medarbetare här som gör jobbet väldigt roligt. Jag är väldigt stolt över vad vi som teater lyckats åstadkomma under dom här åren. En repertoar som utmanar teatertrender och manér. Där varje produktion är ett genuint konstnärligt undersökande. Det känns viktigt i ett samhällsklimat där snart allting förväntas vara likriktat och slätstruket. 

Undermeningar

–Det finns flera undermeningar. Men en röd tråd i Dödsfällan är att den kommenterar en kompromisslös jakt efter personlig framgång, succé, och pengar. Så pass långt draget att det leder till flertalet mord längs vägen. Det är på så sätt en satir som jag tycker ligger helt rätt i tiden. 

Kulturklimatet i dag?   

–Jag kan tycka att kulturklimatet blivit väldigt ängsligt. Redan innan pandemin. Men ännu mer nu. Det finns en undertro på vad teater kan vara och på vad en publik kan uppskatta. Jag tror ängsligheten beror på att själva syftet med kultur känns ifrågasatt i samhällsdebatten. I den mån kulturdebatter ens finns längre. ––Konst och kultur anses av många inte ha något egenvärde alls längre, vilket påverkar enormt. För om vi som utövare bara förväntas bidra med samhäliga nyttoaspekter som formuleras och beställs av politiker. Eller kommersiellt vinstdrivande publiksiffror för den delen. Vad återstår då att se på våra scener annat än hjärndöd populism eller glättigt ofarliga pekpinnar som går politikens ärenden?  Den här samhällsutvecklingen tycker jag tyvärr både är fördummande och farlig.