Varför är det alltid så bråttom? Hur ser tiden ut? Är den randig och lång? Har den linjer och rutor? Har den jättemånga ben och fötter som en tusenfoting? Eller kryper den som en snigel? I nyskrivna pjäsen Alla har klockor ingen har tid tar dramatikern och regissören Karim Rashed itu med ett vardagsdilemma – vad är egentligen tid och varför upplevs den så olika för barn och vuxna?
Föreställningen ”Alla har klockor ingen har tid” spelas för 3-5 åringar på Unga Malmö Stadsteaters scen Studion från och med 4 september 2020. På bilden skådespelaren Silan Maria Budak Rasch. Foto: Johan Sundell ”Skynda dig vi måste handla, skynda dig att tvätta händerna, hämta ryggsäcken, skynda dig med mellis, ät upp din mat, skynda dig borsta tänderna, skynda dig upp, skynda dig ner.” Varför är det alltid så bråttom? Hur ser tiden ut? Är den randig och lång? Har den linjer och rutor? Har den jättemånga ben och fötter som en tusenfoting? Eller kryper den som en snigel?
I nyskrivna pjäsen Alla har klockor ingen har tid tar dramatikern och regissören Karim Rashed itu med ett vardagsdilemma – vad är egentligen tid?
– Efter att ha genomfört fem workshops tillsammans med barn i åldrarna 3-5 år här i Malmö fick jag mina tankar bekräftade, att våra barn kopplar tiden direkt till bara själva klockan. När vi säger tid så tittar de bara på klockan. Klockan är som en kung som vi måste följa och lyda hela tiden, säger Karim Rashed.
I pjäsen får barnen möta ”Skynda på”, en konstig figur som är på skattjakt efter tid. Skynda på är snäll och vill hjälpa till men är alltid stressad och har bråttom. En flicka och en pojke försöker hjälpa Skynda på att hitta mer tid så att de kan hinna med allt de måste göra.
Idén till föreställningen kommer ur Prospero workshops II – en internationell workshop om dramatik för barn med skådespelare från sju olika länder. Därefter har det utvecklats till ett samarbete med Förskoleförvaltningen i Malmö Stad och det pedagogiska utvecklingsteamet i Område Söder och Öster.
På bild: Skådespelerska Silan Maria Budak Rasch Foto: Johan Sundell Text: Redaktionen